Bergväggen

 Stig som slutade med av växter svedda ben


I dag blev en annorlunda dag. En dag när jag fick ett återbesök av den kära väggen under min oplanerade bergsrunda.

En läcker gammal bro stod kvar bredvid den nya jag stod på

Jag hade egentligen tänkt ta en kort sväng på någon av de stigar jag såg igår men som jag sparade. Men efter att jag åter igen åkte in på en stig som slutade i en samling brännande och stickande växter i kombination av superbrant backe för att återfinna mer normala vägar utan att vända om fick jag idén att åka till "Smolyan" istället.



På skyltar i en vägkorsning hade jag tidigare sett att det fanns två vägar till Smolyan vilket sannolikt betydde att jag kunde köra en annan väg tillbaka. Det innebar att jag satte av mot en backe som knappt ville ta slut. Kollade aldrig på cykeldatorn när jag var framme vid det som borde vara mitt nya vägval hemåt vilken höjd jag var på men det var sannolikt under 850 möh. En skaplig stigning tillbaka väntade med andra ord.

Vägkorsning utan det vägval jag hade trott skulle finnas

Tyvärr fanns det ingen skylt som visade mot Pamporovo när jag kommit fram till "Smolyan-city" men med stöd av gps:en kunde jag i allafall ana riktningen - vilket dock kan vara lite vanskligt i kombination med höga berg i vägen. Försökte surfa fram en karta med lånat nätverk men det gick väldigt långsamt så jag fick aldrig fram någon ledtråd via mobilen om mitt planerade vägval verkligen var korrekt. Jag hade ju kunnat vända om men det kändes trots att hungern gjorde sig påmind inte alls lockande. Klockan var närmare 13 vid det här laget och jag hade egentligen aldrig gett mig ut på ett sådant här äventyr med enbart frukost i blodådrorna. Men det är ju så bra med låg-kolhydrats-träning?
Jag chansade lite och jag behövde faktiskt inte åka särskilt många kilometer innan jag hittade en skylt med rätt namn på. Härligt. Om det inte vore för att jag kände mig rätt sliten redan. Så sliten som när jag träffade väggen senast, tror det var i mars 2010 kanske.







































Nu började serpeninvägarna uppåt i lite långsammare takt än temperaturens ökning och vattenflaskans vätskemomskning. Fågelvägen visade på ungefär 6 km hem. Men den vägen varken kunde eller orkade jag ta.







































Det visade sig vara 11 km kvar. Jag blev lite knäckt men fick lov att bita ihop. Efter ett par km med snittfart på under 14 km/h kom räddningen: en vattenkälla vid vägen. Jag drack massor och fyllde flaskan. På bilden syns dock inte min flaska utan en av campingturisternas vattendunk. Populärt vattenhål var det för fler än för mig.








































Trots vattenkällan dröjde det inte länge förrän jag ville lägga mig i diket och dö igen. Men jag vet att det aldrig är en bra lösning på ett energiproblem. Så jag pinnade på. Ibland på lillkakan till och med! Backen var inte brantare än 10 procent men det gjorde mig inte så mycket glädje för benen ville inte gå runt alls - oavsett lutning. Men fram kom jag. Ettusentjugo höjdmeter senare var jag framme, lite kaxigare än vid vattenkällan. Får se hur pigg jag är i morgon. Bättrade på min solbrännekant lite också, trots förra veckans strandhäng :)