Klassisk problemlösning

I dag har jag haft en lite besvärlig dag. Har funderat en hel del och det är ju inte bra. Därför avslutade jag dagen med ett fräckt pass på cykeln.

Jag hittade min gamla dagbok och kikade lite lätt i den. Härlig läsning om när livet var som sämst. Tål att upprepas :) Men det var inte det som satte igång processerna. Vad vet jag inte exakt - men kanske det faktum att när jag väl har tid att göra allt jag inte hinner när hela familjen är hemma, så är det inte kul längre. Paradox de luxe.

Istället för att äta sund mat med massa grönsaker (jag är ej LCHF-predikant) har jag bara ätit mjölbaserad föda i dag. Bortsett från lite müsli då. Kanske är det föda som föder osunda tankar? Hur som helst har min reaktion på problem på sistone inte varit att göra upp på cykeln utan att passivt sjunka ned i kvicksanden eller att förtränga. Jag har blivit så bra på det att jag tror att alla möjliga grejer följer med i förträngningsprocessen som nog inte borde vara med. Annat var det innan jag ändrade strategi omkring år 2004. Då blev det några intervaller på cykeln och vips så var alla dumma tankar bortblåsta - antagligen via andningsorganen. Men det där är jag osäker på.

I kväll drog jag en sväng med fincykeln. Och det dröjde inte längre än c:a 500 meter innan jag mötte ett par killar i nöd. Efter att jag hjälpt dem enbart med kalla fakta fick jag en kommentar jag råkade skratta lite åt: - Du är mycket snäll! Alltså - det sista jag kände då efter blott 500 meter på cykeln var att jag var snäll, jag var ju en dålig människa, men det kändes rätt dumt efteråt att skratta åt den kommentaren.

Men jag drog vidare. Det gick lätt i medvinden. Och med fincykeln. Jag hade tänkt köra "broarna runt"; alltså via Tranebergsbron och Ekelundsbron. Men det blev en sväng över Västerbron också när jag väl hade fått upp farten. Ja, som konsekvens av detta blev det ytterligare ett antal mer eller mindre synliga broar. Stockholm är ju bara en massa vatten :). På Hornsgatan fick jag antagligen se spår av "stoltheten". Paraden. Soppåsar och annat löst avfall slängt längs hela vägen med lite glaskross som jordgubbe på gräddtårtan. Man blir ju lite känslig för sånt som cyklist. Både skräp och glas.

Varför tog jag då svängen via Södermalm? Bortsett från medvinden tror jag ändå att det var för att se lite människor. Hela dagen hade jag hållit mig isolerad hemma med mina funderingar så jag behövde lite influenser från levande människor kanske. Det blev inte mycket av den varan. Jag är blind på cykeln. Tunnelseendet i de enorma hastigheter jag färdas i är observationsbedövande. Man jag är inte bitter. Nu när jag kommit hem har nästan alla tankar försvunnit och poängen med det här inlägget som skulle bli det årslägsta i nivån gällande grumliga tankar utan lättbegriplig logik blev lättare än väntat. Den gamla problemlösningsstrategin fungerar än i dag. Och det är nog tur det - för jag hade - utan att nå något vettigt resultat - kunnat skriva en hel del dumheter här. Men det kommer nog. Stay tuned ;)