Ödet

I mitt jobb träffar jag en hel del människor. Oftast inte dem jag egentligen söker men om jag gör det tycker de att det är jag som har tur. Det är det inte.

En dag på söder träffar jag en tjej i ett trapphus. Vi hälsar och var och en går vidare till sina sysslor. Jag letar objekt och vad hon skulle göra vet jag inte. Snart möttes våra vägar igen och det visade sig att det var just henne jag skulle träffa. Jag brukar vanligen hålla mig utanför lägenheter men nu - när det enligt henne var ödet som gjort att träffats - blev jag insläppt i hennes lägenhet och gästvänligt blev jag bjuden på något att dricka i hettan. Lite professionalitet får det allt vara så jag tackar vänligt men bestämt nej till sådana inviter. Mutbar är jag inte heller eller vad hon nu trodde sig kunna uppnå med denna vänlighet. Om det var att bara vara snäll så lyckades hon bra för sämre dagar kan man ha i min bransch. Som igår till exempel.

Under ett av mina sista besök under gårdagen efter en jobbig dag med 30+ grader i bilen i Hässelby och Akalla var jag åter i Rinkeby. Kvinnan som kommer ut efter att jag först pratat med någon som antagligen var hennes son var först vänligt inställd och jag fick de uppgifter jag ville ha. Med tiden inser jag att hon nog inte förstår alla detaljer. Åter verkar det som att det är jag som har tur som träffat henne när det egentligen är tvärt om. Hennes rädsla att bli lurad är begriplig då hon antaligen uppfattade mig som en säljare men när man träffar mig i dörren har man inget val. Det är faktiskt bara att göra som jag säger eller invänta en mörk framtid :)

Som sagt träffar jag många under mina dagar på fältet. I Vasastan träffar jag en tjej som också letar efter människor på arbetstid. Fast till något helt annat och mera spontant. Efter en del snack om vad hon gör och om vad jag gör på platsen vänder diskussionen till att bli lite väl personlig. I min yrkesroll och som person är jag inte beredd på eller bekväm med sådant. Utan att gå in mer på detaljer vänder jag snacket mot henne istället och snart är jag fri att utöva mitt jobb igen. En frisk fläkt i vardagen dock :)

En annan dag står jag och letar efter ett företag på ett skumt ställe. Plötsligt hälsar min gamle vapendragare Elvis som jag av ett skäl eller möjligen flera inte sett sedan han drog till Nicaragua i november på mig. Det blir också en uppfriskande del av ett ibland, särskilt i värmen uttröttande jobb.

Dagens inslag av öde slog dock alla rekord. Superseg och uttorkad har jag hamnat på MacDonalds i Fältöversten för att få i mig vatten och kanske någon snabb kolhydrat i form av glass. Men så blir det inte. Sent inser jag vem som står framför mig i kön. Som under en skolåterträff inställer sig den mentala ordningen blixtsnabbt till det läge det senast var i för snart sex år sedan. För att jag inte ska tappa en skruv eller något annat bestämmer jag mig efter kanske en sekunds velande för att inte gå ödet till mötes. Istället för att invänta min tur och riskera att bli igenkänd flyr jag fältet. Rätt eller fel vet jag inte men med minnet plötsligt färskt av den önskan som jag uppfattade då handlade jag helt rätt. Jag slapp i alla fall begå något löftesbrott. Bollen är inte min men jag är en rackare på att hålla löften :)

Segheten var nu som bortblåst. Jag var klarvaken men fortfarande törstig. Chockad. Och vilken märklig reaktion från min sida. Tidsmaskin here we come med allt som borde varit borta för länge sedan...

Precis före denna händelse hände också något ganska osannolikt. Efter en sväng i mina gamla hemtrakter i Hjorthagen träffar jag på Antoanetas kompis Mira vid rödljuset ut på Lidingövägen. Ödet anfaller. Vilket kommande öde kan månne bräcka denna dag?