Ursvik + Fiskartorpet - skärm

Ikväll testade jag och Per helgens Keps Cup-banor. I allafall de vi tror loppen ska gå på.

Pers framskärm skramlade vid ett tidigt skede av och då vår plan var att dra på lite ett varv på varje bana fick framskärmen dö en plågsam död på plats. Den var nämligen ganska svår att få plats med innanför cykeljackan. Och skärmstagen var dessutom rätt vassa vilket nog inte varit en hit ifall vurpan hade varit framme. Därför knycklade Per ihop skärmen så mycket det bara gick. Origami tror jag det kallas, fast utan papper. Sen slängdes skärmen i första bästa soptunna. Ja, det är alltså vår!

Ursviksbanan var väldigt torr. Hur kunde snön försvinna så snabbt? Visst, det fanns några rejäla vattenpölar att stänka ned sig i men det kommer inte bli lika lerigt som förra året. Jag släppte iväg Per med tio sekunder för att skapa "jaktkänslan". Det tog ett bra tag innan jag kom ikapp för min teknik är Pers vintercykel till trots inget vidare just nu. Eller feghet är nog främsta skälet till min långsamma framfart. Tja, man är ju till åren kommen ;)

Fiskartorpet-banan var också oväntat torr men en aning mera lömsk. Det fanns djupare vattenpölar att försvinna i och stigarna var en aning segare än i Ursvik. Eller så var det jag som var trött. På plats mötte vi - efter en felkörning - en Fredrikshofs-kille som heter Johan. En snabb rackare visade det sig. Men det visste jag egentligen redan. Han körde om mig som en raket i söndags. Men istället för att som Per, lockas med att köra ett varv med honom, åkte jag hem. En aning bitter över hur långsam jag blivit på sistone. Det mesta sitter i huvudet. Men en hel del sitter också i fysik och teknik. Men jag är inte bitter.

- Jo, lite.