Träningen 2010 avsnitt 1

Micke visar en sladd och de mäktiga snödrivorna.

Det ska ju tränas i år. Kölden har satt vissa käppar i cykelhjulen men i dag var det bara tio minusgrader på morgonen och grönt ljus för julmatsfetmadistans.

Distans behöver inte vara 4+ timmar längre. Jag, Per o Micke skulle mötas vid Liljeholmsbron. Eftersom jag tidigare år varit dålig på att komma i tid har jag börjat med en ny taktik: att byta om innan den egentliga tiden för avgång. Smart. I dag tänkte jag ge mig av redan 9:20 för att hinna fram till 10. Men det tog över en halvtimme att klä mig för kylan, hitta vattenflaskor och lite annat krimskrams så jag kom iväg först 9:32.

GPS:en hade jag riktat in fågelvägen mot Liljeholmsbron. Estimated time of arrival 10:00, tjallade den redan tidigt under passet. Perfekt - om det inte vore för att fågelvägen är väldigt svår att ta. Sådant kan man kompensera med att trampa lite hårdare. Med kycklinghjärta som ansvarig för syreförsörjningen går det inte sådär jättebra att få fart. Lätt upp i över 190. Visst är det härligt att vara otränad. Tyvärr är det svårt att ta vara på sådana här stunder. Om jag envisas med att träna kommer jag säkert snart att gråta när pulsen passerar 140.

Google Earth visar vilken väg jag tog till och från Liljeholmen

Jag kom fram först. Fyra minuter för tidigt till och med! Tvingades cirkulera lite i omgivningarna mot Nybohov för att inte slösa värme eller cykeltid. Per komtvåa, påpälsad som aldrig förr. Micke hade nog överskattat sin vinterform och kom sisådär 10 minuter sent. Sin vana trogen satt dock Micke av i ett så pass högt tempo att jag valde att lägga all form av verbal kommunikation på hyllan ett tag för att kunna säkerställa syreintaget.

Det blev en fin sväng mot Drottningholm och Ekerö med fina avstickare på vägar jag troligen aldrig kört på tidigare. Hade jag varit mera vältränad - och alltså smartare - hade jag blivit mera avskräckt av min höga puls. Dum och otränad är hög puls kul. Även vid distanstempo. Redan vid Liljeholmsbron låg snittpulsen på närmare 170 och det tog ett tag innan tempot lugnade ner sig så pass att momentanpulsen gick under snittpulsen.

Det hände när jag hade ca 10 km fågelvägen hem. Och det var på inget sätt ett bra tecken. Som tur var visade Micke också tecken på trötthet och "bakfyllekänsla" som han uttryckte det. Härligt! Per däremot började allt mer likna ett ånglok. Vita luftpuffar spred sig runt hans huvud och tempot var minst lika stabilt som Doktor Alban. Själv började jag känna tendens till "styltben" och snart också "strypben". Kända begrepp inom cykelvärlden :) Det blev allt mer en fråga om vilja att inte tappa rullen. Farten var inte så hög så jag tjänade inget på att ligga på rulle men det är inte bra för psyket att tappa för mycket mark.

När vi skiljdes åt i Alvik var jag glad att bara ha ca 3 kilometer hem. Hur de övriga pallade ytterligare närmare en timme kunde jag inte begripa. Och ägnade heller inte det någon djupare tanke. Jag var fullt upptagen med att steg-för-steg få benen att driva vevarmarna runt så jag skulle komma hem igen.

Dagens siffror: ca 68 km, ca 3h20min, snittpuls blott 164.

Hela 93 km i år. Ska det bli 700 mil borde jag ha passerat 200 km vid det här laget men det löser sig nog.