Ovanligt har hänt

På sistone har en hel del ovanliga grejor hänt. Alltså sånt som inte händer varje dag.

Förra onsdagen blev jag avtackad av mitt tidigare jobb. Jag passade ju på att bli sjuk under min sista arbetsvecka. Därav dröjsmålet. Det blev ett uppsluppet evenemang som kändes rätt. Lite märkligt är det ändå att säga hejdå till människor man i stort sett umgåtts med dagligen i flera års tid. Mina "privata relationer" har avlöst varandra under denna tid exempelvis :)

Första arbetsplatsen jag jobbat på i längre än sju månader sätter sina spår. Att jag stannade kvar så länge har knappast gynnat min lön. Knappast gynnat min personliga yrkesmässiga utveckling. Och knappast förbättrat min syn på journalistbranschen från sin sämsta sida. Man kan lätt säga att ett slags politiskt medvetande tvingats växa fram under denna tid. Men en avskedspresent senare så är det glömt :) Jag fick en rejäl upplevelse! Ska åka luftballong i år. Något som jag länge tänkt göra men som aldrig blivit av. Det blir utan tvekan en höjdarresa som jag givetvis ska dokumentera.

Det första riktiga distanspasset är avklarat. Södagen den 25:e blev det så när som på en kvart 7 timmar på eller i närheten av cykelsadeln. Det gick lätt som en plätt. Fast det var halt på sina håll.

I helgen har jag flyttat ett par från lägenhet till radhus. Ätit pizza med "fårost". Och cyklat lite mer. Men bara ett knappt godkänt distanspass: bara strax över 4 timmar utan födointag. Knappt något vatten blev det heller men det berodde på att det frös till is under den första timmen.

På temat "hur kan folk jag inte känner känna mig" inträffade en rejält ovanlig grej. Under helgens sista distanstimme cyklade jag ikapp och förbi en annan cyklist. -Typiskt, tänkte jag när han jagade ikapp mig efter omkörningen, det som inte får hända :). Han kom ikapp och frågade mig om jag var från Brunflo (min uppväxtort). Förvånad undrade jag hur han kunde komma på en sån fråga av alla möjliga. Han var visst också därifrån. Hur stor sannolikhet är det - att två personer från samma 10 000-pers-ort träffas på samma lilla bilväg i samma riktning 550 kilometer "hemifrån" i sju minusgrader? Och hur kände han igen mig? Jag kan fortfarande inte placera honom. Möjligen i ett annat sammanhang än i cykelsvängar om jag låter fantasin skena. Vår sammanlagda tid nästan samspråkande längs bilvägen varade nog i sammanlagt mindre än en minut. För därefter skulle han vika av mot Skärholmen. Han var inte så frispråkig och mötet väckte fler frågor än svar måste jag säga. Återstår att se om fler ledtrådar dyker upp med tiden...

En något mindre osannolik händelse ägde rum i dag när jag besökte Södertörns högskola för första gången på år. Jag hade slarvat bort ett betyg jag hittade under min städorgie för någon vecka sedan. Under förmiddagen trotsade jag min ökända telefonskräck och beställde ett kursintyg. För att slippa postgångens sakta mak ville jag hämta det personligen. Och vem sitter i matsalen om inte Hjalmar? Måste tänka efter: har jag någonsin träffat någon på Södertörn av en slump? Kommer inte på något exempel. Å andra sidan är jag blind, folkskygg och har alltid den rakaste vägen från A till B i sinnet, framför att vara rumsligt observant.

Hjalmar fick nog inte så mycket vettigt gjort eftersom vi började prata om allt mellan skidåkning, datorer, foton och cykling. Men det var kul, tyckte jag. I övrigt fick jag en märklig känsla av att vara på högskolan igen. Det var en blandning mellan trivsel och obehag. Egentligen skulle jag kunna tänka mig att plugga hela livet. Lite i taget, utan karriären i sikte. Det finns liksom en frisk fläkt av kunskap och framtidshopp på campusområdet. Mer hopp än jag får av att sitta hemma :)

En annan ovanlig grej har också hänt. Men det är för tidigt att säga där om. Det blir något för er kära läsare att komma tillbaka till :p