16 nov. 2008

Skärmar är för veklingar

Förr om åren körde jag alltid utan skärmar. Skärmar var för veklingar. I dag var jag tuff igen. Det får jag nog ångra.

Passet var planerat sedan någon dag tillbaka; bra det, för annars hade jag aldrig cyklat i det här vädret. Väderprognosen på telefonen var orolig igår. Först regn, sen sol, sen sol igen. Verkade lovande. Tji fick jag när jag hade försovit mig till klockan 10:26 och skulle vara vid Liljeholmsbron klockan 11. Ute låg vägbanan blöt men jag hade inte tid att reflektera. Och cykeln var redan utsedd dagen innan. Race-cykeln utan skärmar.

En imponerande påklädning med inkluderat frukostätande senare var jag på Liljeholmsbron klockan 11:05. Hade överträffat mig själv med att ta mig de åtta kilometerna på 17 minuter. Hade förvarnat Per att jag kunde komma uppåt en kvart sen - men nu var jag först istället.

Efter ett tag kom Per och jag fick veta att en herre vid namn Patrik också skulle hänga med. Både Per och han hade cykelcross-cyklar - så egentligen var det bra att jag tog racecykeln. Bortsett från regnet då. Jag som nyss känt mig dum som trotsade mitt förnuft för en envis plans skull och tog den skärmlösa. Alla skulle få det lika kallt trodde jag.

Patrik hade i teorin jättebra idéer för vart vi skulle åka. Praktiskt taget åkte vi jämt på stigar och små grusvägar. Jättekul - men fett blött! Vissa av grusvägarna var komplett mättade med vatten och hade inget emot att dela med sig av den bruna sörjan. Skurarna spreds upp i fejjan, på benen och såklart upp på bakdelen av kroppen. Brr.

När vi varit ute i sisådär en dryg timme började regnet falla lite misstänkt långsamt på himlen. Snö? Javisst, någon timme senare var snöfallet så tätt att det faktiskt var lite svårt att se vägen framför sig. Och vi frös. Delvis kompenserades de allt mer kalla kroppsdelarna med höjt tempo och en och annan löpning med cyklarna på axlarna. Det är viktigt att hålla liv i fötterna. När det inte känns kallt i fötterna i dessa sammanhang bör man bli lite orolig.

När vi kommit tillbaka till Huddinges breddgrader igen frös jag så kroppen skakade hämningslöst. Hur i hela världen skulle det här gå? Minst 40 minuter hem för min del. Märkligt nog dröjde det inte länge förrän det kändes bra igen. När vi lämnat av Patrik sprang jag o Per lite längs Häradsvägen. Efter en rätt kort löpsession började det sticka bekant i min vänsterhand. Och en kort stund senare gjorde det så ont att jag ville cykla igen. Temperaturen hade alltså gått upp så snabbt i händerna av löpningen att det gjorde ont.

I Segeltorp tackade jag för mig och åkte den sista biten hem i ensamt majestät. Märkligt nog kändes det som att jag körde jättesnabbt. Trots att jag nu varit ute i knappt 4 timmar var det inte energibristen som var värst så jag pinnade på rätt fint. Etappmål på etappmål passerade. Snart skulle jag vara hemma. Men som så många andra gånger när jag varit ute och cyklat i kallt väder är det inte själva resan som är problemet - utan målet. Att lyckas hitta nycklarna med frysta fiskpinnar till fingrar.

Jag grävde och grävde i bakfickan och kände inga nycklar. Ingenting faktiskt. Men med lite fantasi fick jag fram dem efter några minuters letande. Eftersom jag inte orkade göra den 4 kilometer långa omvägen förbi macken var cykeln otvättad. Då kunde jag inte ta med den upp till lägenhetet utan den fick vara kvar i cykelförrådet där jag med känslolösa händer låste fast den i min träningscykel.

Jämt när jag kommer hem efter såna här pass är jag lite smått arg över att jag bor i en lägenhet högst upp, utan hiss och där ljusa kulörer har övertaget. Det passar sig inte riktigt när man kommer hem  skitig och försöker göra så få spår som möjligt. Rätt in i duschen kan jag ju gå och byta om - men eftersom fötterna fortfarande är extremt kalla är det direkt smärtsamt - och säkert oförnuftigt - att duscha direkt.

Jag minns inte exakt hur jag gjorde men jag duschade efter ett tag. Så fort jag gick ut ur duschen började jag skaka okontrollerbart av kroppens oförmåga att hålla rätt temperatur. Det blev säkert 30 minuter i duschen innan jag själv kunde kontrollera temperaturen igen. Kan knappt minnas att jag varit så frusen efter ett pass. Då har jag ändå upplevt det ökända Kjells tur-loppet 1998 som var en baggis samt passet med Micke då en varm banan förvandlades till kall så fort jag började tugga på den :) Nu återstår att se om jag blir sjuk av detta. Just nu är jag jättetrött och har ont i huvudet.

Nästa pass i regn ska jag inte ha handskarna som slår wettextrasor i uppsugningsförmåga, jag ska ha skoöverdrag - och skärmar. Det är nämligen roligare att vara en vekling än iskall.


4 kommentarer:

Nordström sa...

Haha, gillar din slutkläm!

Per Kumlin sa...

Ja den där rundan var nog en av dom kalaste jag kört.
Fan var glad man var när man äntligen kom in i duschen och kunde börja tina upp.
Jag bädda ner mig i sängen en timme också bara för att få tillbaks känseln i händer och fötter.
Som sagt skärmar kan vara bra ibland ihop med vattenavisande kläder....
Tur att du och Patrik var med annars hade jag nog vänt redan efter några meter.

Anonym sa...

ni verkar ha det bra där nere i stan. verkar kul utan skärmar... bra träning. kul att ni klär er efter vädret också. Oj, det blev mycket positivt nu känner jag :)

Steffoboy sa...

Henrik>> Jag har själv ofta impats av dina "slutklämmmar", därför känns det extra gött att få en sån kommentar från slutklämsmästaren himself!

Atlas>> Kan bara hålla med. Svinkallast hittills för min del tror jag. Kanske hade ett par varma handskar räckt för att ändra på det? Nu återstår att se om det blir nån lärdom av kläd- och utrustningsmissarna :) Ja, tack för sällskapet, jag hade suttit i en soffa och glott på TV annars :P

Ormen>> Du måste väl ändå hålla med om att man i detta fallet ändå kan nyttja frasen: har man alltid kul på träning har man inte kul på tävling :) Sen visade det iofs sig att det inte gick att bli ungdom på nytt genom att skippa skärmarna som förr... Äsch positiv ironi kallas det :D