26 sep. 2008

Ryktes-chocken

Min vink till personalchefen om att jag tänker sluta spred sig snabbt i lokalerna. Delvis på felaktiga grunder blev det lite dålig stämning. Men det löste sig.

Det har länge legat nära till hands för mig att acceptera skit. Jag har fått jättemycket skit för ATT jag gjort det - av sådana i min närhet som inte förstår varför jag gör det. Men sent ska hunden lära sig sitta. Marcus Birro, den i ungdomens dar så arge, är inte så arg längre. För mig är det tvärtom: förut höjde jag inte ögonbrynen för något. Ett sundhetstecken i mina ögon. Revolutionsandan brukar avta med åren, lönen och bekvämligheten. Jag har iallafall skjutit fenomenet på framtiden.

Mitt val att sluta på jobbet har många sidor. Dels vill jag känna att jag gör ett bra jobb - och det gör jag inte så lätt när jag insett att det inte är det jobb jag gör utan det jobb jag säger att jag ska göra som räknas. Vuxna människor verkar tro på "barnuppfostrantaktiken". "Jag gör som jag säger - bry dej inte om vad jag verkligen gör". Dessutom är det bra att byta jobb. Nya arbetsplatser skapar kreativitet, nya infallsvinklar och vilja att lära sig något nytt: bra för alla parter.

Vägen hit har varit lång. Ungefär tio gånger så lång. Dels för att man inte får några lån om man inte har en tillsvidareanställning (hur töntigt det än i realiteten är - med tanke på hur duktiga bankerna själva är på att ha säkerheter i sina spekulationer och med tanke på att tillsvidareanställningar blir alltmer sällsynta), dels för att det är en trygghet att veta att man tjänar pengar om ack så få, även nästa månad. Nu har jag en lägenhet och sannolikt kommer jag inte tjäna mindre än en städare på mitt nästa jobb, så vad är haken?

Stämningen på jobbet blev lite kylig ett tag i dag. Men självklart har jag redan underlättat chefernas jobb och viker mig för alla parters bästa. I allafall med ett 11 månadersperspektiv...

I dag fick jag ett (ryktes)erbjudande att jobba heltid till bättre lön (det tror jag vad jag vill om) (för två personer?) under nästa års första åtta månader. Den jobbchansen är nog inte borta om jag skulle strunta i att skriva på uppsägningspappren - men liksom att stanna kvar i en dålig relation kan det vara tryggt - men sannolikt något som kommer att äta upp en från insidan och döda långsamt.

Vad väljer jag att göra?


1 kommentar:

Per Kumlin sa...

Ja hoppas du får ett stimulerande jobb med mycket mer lön. Det är du värd efter allt slit.
Ha ha man kan få lite konstiga erbjudande för att vara kvar på det gamla.
Har man inte fått något skriftligt ska man aldrig gå på det. Då ska det vara mycket bättre än det nya man skall till vilket till 99,99% aldrig kommer ske.....;o)