Sedan jag gick under jorden efter 2005 nångång med allt färre besök på MSN kom Facebook in i mitt liv för mindre än en månad sedan. Motvilligt övertygades jag att "signa" och skrev in lite "dirty detailjs" and off var jag in i träsket.
Fördelen med Facebook som jag ser det är att man slipper skriva så mycket. Jag har tröttnat på att säga en massa saker. Kanske för att jag inte tycker att jag har något att säga. Eller för att ord, ord, ord gör mig så matt ibland. Jag vill på äldre da´r ha nåt mera "fysiskt" men det är ju lite svårt när man är eremit också. Jag är en kluven man.
Ikväll testade jag personsökfunktionen. Letade efter "old friends" och hittade massor. Märkligt måste jag säga. Hur har Facebook lyckats locka så många? När jag först såg sajten tyckte jag den var asful och intetsägande. Nu är många sidor, min tex, fylld med massa oöverskådlig information. Det går att gå vilse men det gör det samma. Nya applikationer hela tiden. Och man kan smygkolla saker om sina vänner och få reda på saker utan att säga ett ord. Ett slags "umgås light" som tilltalar mig på det sättet att jag slipper klä på mig det enorma samvetet som kräver att jag hela tiden ger en väl vald bild av mig själv som inte är annorlunda än tidigare valt "mig". Man vill ju inte chocka sin bekantskapskrets :)
Hur som helst. Facebook är coolt - men mest för att alla är där - utan att sidan är särskilt intressant. Faschinerande helt klart.
Tack för mig!
8 kommentarer:
Jag är inte där. Jodå... jag har blivit lockad många gånger. Men nej tack.
Javisst, jag vet, jag kollade :) Starkt att säga nej men endel säger att det är roligare att säga ja. Men det beror nog på vad det gäller. Verkligheten är ju sällan så okomplicerad :)
Det är där alla hänger nuförtiden. Jag visste knappt vad fb var för två månader sedan. Nu skriver alla om facebookskräcken som sköljer över allt som rör sig. Jag har även börjat få inbjudningar från de mest oväntade håll... hm. Ehh.. ja.
jag ville inte vara med. sen helt plötsligt var jag där utan att jag registrerat mig själv... eftersom den fria viljan redan är satt ur spel så har jag väl engagerat mig lite.. men fan alla applicationer... som skickar mail till folk, dåliga frågor och funktioner jag inte förstår mig på. usch. det hela går tydligen ut på att ha så många "vänner" som möjligt. tacka vet jag förr i tiden. //m
Det är ju så lustigt det där med teknikens underverk. Eftersom jag är utnämnd till teknik-freak insåg jag mikrosignalerna som tydde på att jag var på väg att dras in i något läskigt. Jag hade kunnat hindra det. Ändå gjorde jag det inte. De fria viljan kanske sattes ur spel för ett ögonblick.
Alla applikationer kan ju bli skapligt förvirrande. Men om man inte skickar dem till alla till höger eller vänster är de totalt värdelösa. Usch. Ibland känns ett stort motstånd inför att klicka iväg alla spam-liknande applikations-mess. Ändå rycker det i musfingret.
Ja. Det är viktigt att ha många vänner. Annars är man ju ingen, det vet du väl? :D Själv är jag en aning restriktiv inför "addande" av såna jag känner men inte längre har någon kontakt med. Dom får vara så länge. Så det inte blir så fejkat. Fejk e ju trist.
Hur var det förr i tiden?
För att svara på peters kommentar: Jag har inte fått en enda inbjudning från något oväntat håll :)Bara lite.
Men. Lite märkligt blir det när arbetskamrater sitter någon meter ifrån en och pratar med andra mera avlägsna arbetskamrater att de bara mååååste gå med i facebook. På arbetstid. I teorin skulle alltså "vänskapskontakterna" kunna bli oändliga med ett par knapptryckningar per capita. Men det känns också fejkat :)
förr i tiden, ska jag få be att säga, så fick man allt sitta å peta ner sina små bokstäver i ett brev om man ville via kongliga postverket skicka en "friend request" till någon. ett tilltag så läskigt att även den mest kuragefyllda ungdomen bävade inför uppgiften. nu för tiden har ju folk kompisar till höger och vänster och det är liksom ingen ordning längre. usch. jag tror nog att allt det här bara är en fluga. snart kommer eremitsiterna dyka upp, där man inte ser vad den andra skriver, och man inte har några kompisar. marknaden får säga sitt!
Man kunde prata också framför att skicka brev. Men d e klart. På internet kan man vara mera anonym och kanske därmed modigare.
Eremit-trenden ser jag fram emot. Där skulle jag passa som handen i hansken och hitta som i min egen bakficka. Som man säger.
Skicka en kommentar