Keps Cup

Vem ska vinna "senior-kepsen" i år? Tre race har avgjorts, tre olika vinnare hittills.

Jag är ju egentligen väldigt gammal. Men jag vågar fortfarande inte köra i H30. Dessutom finns det små skäl att anta att jag inte behöver det i år heller. I allafall om jag vill ha lite konkurrens ;)

Första racet gick i Märsta i snöfall och på slingrigt hala och smala stigar omringade av djup snö. Jag fick slita fett och ändå var Gunnar Töjren och Per Kumlin före mig i mål. Varav en valt att köra H30 men båda har passerat 30-strecket :)

I helgen var det lopp i Järfälla - som genomfördes i Ursvik, nästgårds för mig. Jag rullade upp till startområdet utan en tanke på att tävla. Jag hade drabbats av isfrossa redan dagen innan eftersom området då bjöd frikostigt på extremt hal is. Och inte tyckte jag att det hade varit extremt varmt under dagen som kompensation för det heller. Men vad mötte mig? Jo tjock lera och inte jättehal is. Märkligt.

Tio minuter före start bestämde jag mig för att köra ändå. Jag var ju där. Och det hade gått liiiite snabbt att ta sig dit, vilket tydde på viss formförbättring. Dock hade jag inte pumpat det "stans:ade" bakdäcket som läcker, kört banan, eller vämt upp i mer än sju minuter.

När starten gick stod jag längs till vänster och den relativt isiga raksträckans vägavsnitt lutade svagt ner i diket för min del. Jag blev chicken. Tappade några placeringar under min försiktighetsperiod och suckade för mig själv: nu är det väl kört. Det brukar vara kört om man tappar i starten. Så har det i allafall varit för mig i alla år. Men alltid har nån vis människa sagt att det alltid är den starkaste som vinner i slutändan. Sure.

Efter ett par backar och några mer tekniska partier senare märker jag att jag inte alls är särskilt långt efter. Är det inte elit-Micke jag ser där borta i roten av en mäktig uppförsbacke? Jomenvisst. Jag passerar Stefan Larsson och Per Kumlin i raketfart och ansluter strax efter Micke på nolltid. Hur var det där möjligt?

Bestämde mig för att försöka hänga med. Stackars Micke hade stel vikariecykel eftersom han inte fått sin racebike för året. Jag var inte avundsjuk över stenskaket. Ändå var det just i sådana lägen som Micke körde ifrån mig. Inte uppför eller på platten utan utför och där det var mycket stenskak.

Nu till en rolig grej: Micke är liksom jag själv ingen duvunge i Ursviks-markerna. Han VET var NICK-spåret går. Och det innebar att han körde längs den banan också - trots att snitslarna visade på annat spårval. Där tjänade jag säkert omkring 10 sekunder per varv på att köra rätt (3 varv av 4). Så trots ett eländigt andra-varv när jag råkade tappa Micke ur synhåll och jag tyckte han körde som en raket uppför vissa backar innan dess så kom jag ifatt igen. Ny chans nya tag.

I sammanhanget får vi inte glömma cykelproffset Calle Friberg. Han var också med. Misstänkt solbränd dök han upp med glatt humör. Visst, han har hunnit med både Syd-Afrika och Cypern i år den rackarn, såklart han var snabb. Jag såg honom enbart på startlinjen och efter målgång.

Åter till racet: ut på sista varvet hade jag knappat in lite på Micke igen och tänkte att nu ska jag ta å ta i lite och kanske hade jag en liten chans att vinna över honom till och med! Ett problem som uppstått under loppet var förutom att däcken var mjuka av luftbrist att mina bromsar tagit slut. Försökte åtgärda det tidigare under veckan men Pedalogerna hade inga passande bromsklossar åt mig. Så Ola fick göra ett trick: växla plats på hälften av klossarna för att ge en mer likvärdig bromskänsla mellan fram- och bakbroms, samt fylla på lite olja i bromsslangen. Det visade sig funka bra - men det faktum att det fanns mindre än en millimeter bromskloss kvar inför ler-racet kan man inte trolla bort. Jag ville således försöka att spara på bromsarna. I min värld betyder det inte att jag bromsar mindre - utan att jag cyklar ännu mer försiktigt.

Dock kunde jag pressa lite hårdare uppför. Tänkte när det var 400 meter kvar att jag kanske kanske kunde komma ikapp. Micke hade en lucka på knappt 100 meter. I mål kom jag 3 sekunder efter. Lagom mör i benen. Men glad att det verkar gå att få fart i mitt gubbfläsk.

Calle Friberg vann med ca 5 minuter. Överlägset! Under mitt första race i år, i februari, var jag omkring sju minuter efter Gunnar Töjren på en tävling som tog 55 minuter för mig att genomföra. Det går åt rätt håll tror jag!

Resultat (senior/elit) Totaltid/varvtider:
1) Calle Friberg 55:05 / 13:09, 14:05, 14:06, 13:45
2) Mikael Salomonsson 1:00:17 / 14:35, 15:13, 15:47, 14:42
3) Stefan Nilsson 1:00:20 / 14:42, 15:58, 15:12, 14:28

Mina snittpulsvärden per varv:
1) 179,5 2)185,2 3)183,7 4) 185,0