Nice 2003. Jag låg i min säng i "kupolhuset" och lyssnade på upplyftande musik.
I dag med iPodens hörlurar i öronen. Bytte ut alla låtar här om dagen. Apotygma Berzerks muntra trudelutt "Until the end of the world" spelades upp och plötsligt fanns Nice 2003 framplockad ur minnesbanken.
Till Nice, mitt sista träningsläger, tog jag med en cd-spelare som egentligen tillhörde en bärbar dator. Men det var ju inte så stort det där med datorer på den tiden så den fick vara kvar :) Nejdå i själva verket var den utlånad till någon annan lite mera söderut.
I sängen i "kupolhuset" hände det att jag var mig själv för en stund mellan träningspassen. År 2003 var ett intensivt år. Men var det så kul egentligen? Det ifrågasätter jag nästan dagligen än i dag. Hade mitt liv sett annorlunda ut i år utan den upplevelsen? Musiken jag lyssnade på där syftade till att förstärka känslointryck. För att försöka förstå vad som hände med mig då. Ett av mina gamla knep att hantera bekymmer som jag nu övergett till förmån för...
...att inte känna efter ett dugg. Nu när jag tvärtom mot då önskas plocka fram sånt. Scheisse. Sådärja. Äntligen kom det fotot till sin rätt :D
2 kommentarer:
Dur-anus skall det ju stå!
Som en glad låt ungefär.
Lunkan
Så var det. En kär sväng för oss som bodde i Nice 2003.
Låter helt klart som en munter truddilutt. Kanske en sån som går på radio? Ska lyssna noga efter den när jag dimper ner i Paris på torsdag ifall det troligen trista men varma vädret fått mig på o-glatt humör :)
Skicka en kommentar