Vingummi & svinkalla handskar

Passet som skulle bli en barnlek blev en mardröm. En kombination av respektlöshet inför distansen och snöblandat regn gjorde passet surare än vanligt.

Jag och Per samlades på den vanliga sidan av Liljeholmsbron. Jag något försenad då jag upptäckte att jag inte hade någon luft i mitt bakhjul när jag redan då försenad skulle ge mig av. Micke stod orörlig på andra sidan av Liljeholmsbron med tandvärk och hade nog tänkt vänta i en evighet där om det inte vore för att jag och Per åkte över till andra sidan när vi undrade var han var.

Det gick lätt att få upp farten i dag. Enda orosmolnet var min pyspunka. Senast hann jag bara drygt en timme innan avsaknaden av lufttryck innebar plågsamt rullmotstånd. Checkade av mina kombatanters pulsvärden. Verkade inte vara så hög puls trots allt så jag körde vidare utan att pumpa.

Vi körde om en landsvägscyklist som uttryckte sig till punkt och pricka enligt det kroppsspråk vi vana cyklister lärt oss att tolka. Först när vi var jämsides märktes "ge-upp-posen". Efter att vi dragit i fyrtioåtta mil med nyomkörd kompis på rulle körde han om oss. Spänningen var olidlig. Skulle ena handen falla mot cyklistens sida eller inte? Jovisst! Tecknet på överlägsenhet och att det inte alls var svårt att köra om oss kom som ett brev på posten. Eller så uppstod plötsligt behovet att sträcka på en arm efter omkörningen. Kroppsspråksstudierna är skoningslösa men kanske missade vi någon mikrosignal? Nu var det hög tid att pumpa bakdäcket för första gången i dag.

Tempot var ganska högt. Jag kände att det fanns kraft i benen men kanske hade jag inte lyckats fylla depåerna tills dagens utmaning och kanske var det dumt att äta frukost strax efter 7 då jag inte förmådde att somna om längre till följd av lillkillens solosång i morgonstunden i sängen bredvid min. Redan i Sorunda efter drygt 2 timmar på cykeln kände jag mig lite segare. Fick flaschbacks från tömningspasset på trainer för snart två veckor sedan. Usch. Per, som kan jämställas med en trasa som har obegränsad uppsugningsförmåga var inte bara törstig utan hade rejält med tryck i benen i dag. Ursinnigt - från mitt perspektiv vid det här laget - drog han på rejält medan jag kände att jag helst ville ligga under 160 i puls för att orka ända hem. Snitthastigheten var nu 27 km/h. Imponerande tal efter denna vinter.

Efter att vi passerat Fituna och bemästrat den långa uppförsbacken till "helvetesvägen" mellan Sorunda och Södertälje kände jag att näe, nu får ungtupparna åka själva eller anpassa sig till mitt pulsspann. Jag släppte iväg grabbarna som jag dock kom ikapp efter ett tag - när de stod stilla :). Dags för pumpning nummer två av bakdäcket. Hundra pumpningar senare var vi iväg igen. Det blev inget Rosenhill. Det blev inget Vårsta. Vi åkte genvägen upp mot Södertäljevägen 257 istället. Efter korsningen mot Tullinge var det vilda västern. Med det inte menat att det gick snabbt och vårdslöst. Nejdå, men nu var vi definitivt splittrade. Jag hade inget att säga till om. Min puls hade vid det här laget fastnat på 128 slag per minut. Snabbare gick inte. Men hem måste man ju.

Snart började de allt blötare kläderna göra sig påminda med sänkt kroppstempetatur som följd och en vilja att ta i lite extra för att bara komma hem. Per var fortsatt pigg, Micke hade fortsatt ont i en tand och var mentalt påverkad av detta och av kalla händer. Jag var bara trött. Strax efter Lida-infarten hade Per också fått nog. Jag ville att de skulle få köra hem själva nu. Jag skulle klara mig sa jag - men så här i efterhand har jag ingen aning om hur det hade gått om inte Per generöst bjudit mig på säkert en halv påse smarriga vingummin! Per tackade för sig och jag var glad att ha backup om jag totalt skulle vägga. Som om jag inte redan gjort det. Efter kanske en kvart började godiset verka. Nu gick det att ta i igen - med en liten bieffekt - nu kände jag hur extremt blöta och kalla mina händer var. Och den högre hastigheten innebar också mera fartvind.

I Huddinge ville jag dö en smula. Händerna var som klor av metall. De satt där runt styret men jag hade ingen aning om vem som styrde dem. Inte var det jag i allafall. Som glappande dragkrokar höll de i styret när jag accelererade. Märklig känsla. Nu hittade jag inte längre i min egen bakficka. Försökte få tag i pumpen men det gick knappt. Inte heller trodde jag att jag hade några godisar kvar - fast jag var övertygad om att det fanns några.

Om alla dessa detaljer var läskiga var det inte det värsta. När jag kom hem kunde jag inte få upp nyckeln ur bakfickan. Gick upp och knackade på dörren hemma. Ingen respons. Fick gå ut och ringa på ringklockan för att komma in. Då nästa elände. Fingrarna började bli varma med plågsam smärta som följd. Sen kom fötterna. Och jag kunde inte göra mkt mera än att vänta ut den processen. Sånt har ju hänt förr - men i vanliga fall är det fötterna som får lida. Dyngsura vattenuppsugande handskar med nollgradigt snöhölje är ingen hit. Hoppas det dröjer länge tills jag fryser så här mycket igen :)

Siffror:

Tid: 4:41, Sträcka: 114,8 km, Snittpuls: 139, maxpuls: 174