En hjärndöds reflektioner

Glada miner under gårdagens "tömningspass". Alla foton Micke S

Del ett av två av testerna avklarade. Det tuffaste är gjort. Nu är det dags för summering och reflektioner.

Usch, är väl ett ord som kan sammanfatta dagens pass. Syreupptagningsmässigt är jag inte sämst i världen men dagens pass var jag verkligen sämst. Gårdagens pass syftade till att tömma kolhydratsdepåerna och antagligen gjorde jag det ganska ordentligt.

Gårdagens matintag bestod av normalt "när-man-jobbar-ätande" med lunch runt kl. 13. Därefter intogs en banan runt klockan 14. Efter detta åt jag inget förrän klockan 20:15 och maten bestod då bara av en bestämd mängd smör och ägg. Före äggmålet kördes 45 minuters "uppvärmning" på ca 75 % av min maxeffekt följt av 8 stycken fyraminutersintervaller på blott 88 % av max. Intervalleffekten visade sig hålla hela vägen så det var antagligen bra att jag inte körde på 90 %. Det jobbigaste var, som jag beskrev i går, de sista 45 minuterna på 70 %. Hade svårt att få benen att gå runt sista 20 minuterna. Ändå visade det sig att gårdagens pass var en fis i rymden, en västanfläkt, ja, en baggis i jämförelse med dagens plåga som ändå bara pågick i ca 1,5 timmar.

Strax efter klockan 6 i morse var det dags att tillaga dagens omelett. Mitt enda mål mat före klockan 13:30. Jag vaknade redan vid 5, utsövd, då jag stupade i sängen vid 21 dagen före efter lite övertygelser hemma att jag faktiskt var trött. Såg verkligen fram emot fett-och proteinfrukosten! Kände mig oförskämt fräsch då. Första morgonen den här vintern jag inte frysit när jag klivit upp i den kalla lyan. Trodde att dagens pass nog skulle gå vägen om det inte vore för några kliv i rulltrappan vid Stadion. Segt värre. Började bli lite orolig.

Väl på plats var det dags för blodprov och biopsi. Härligaste sätten att börja dagen på? En aning försenad började intervallpasset efter några minuters uppvärmning på låg effekt. Sedan skulle 85 % av max pressas i 10 minuter gånger 6. Bara tanken gjorde mig ärligt talat matt. Hur skulle jag fixa det? Första intervallen gick faktiskt rätt okay. Jag envisades med att inte ställa mig upp. För varje större varvtalsvariation på den automatiskt wattreglerande testcykeln innebar en jobbig överkompensation i effektpåslag. Det var precis på gränsen vad jag klarade. Ändå gick pulsen aldrig över 174 slag per minut. Micke föreslog att vi skulle sänka till 80% och jag hade inte något emot det. Pulsen föll ned någongstans runt 170. Problemet var att med tiden skulle watt inte ha något att göra med min insats på testcykeln. Det dröjde inte länge förrän jag började se omgivningen med "strimlor" av störningar i "bilden" och jag kände mig snurrig. Minns inte när exakt det hände men rätt var det var körde jag intervallerna i 200 W med 130-puls och fick verkligen skärpa sinnet och plåga mig igenom intervallerna.

Kaxig? Inte ett dugg.

Någon gång under passet gick andningskänslan om benkänslan på den berömda borgskalan. Jag satt nästan och hyperventilerade med en puls på 130! Snart blev det för jobbigt att trampa under de fyra minuterna aktiva vila som fanns mellan varje intervall. Rätt var det var så befann jag mig på en bänk flåsande mellan intervallerna istället för att sitta på cykeln. Fick möjligheten att vila lite extra inför den sista intervallen men jag ville ha den gjord samtidigt så det blev ingen längre vila. Tror jag :)

De sista intervallstarterna bestod av en känsla av att det strömmade bubbelvatten ned i blodådrorna till benen som envisades med att ropa - Sluta trampa NU! Det var som om nervsignalerna strömmade i bubbligt vatten med okontinuerligt flöde av information om att ta i. Det betydde i slutändan att benen kändes ganska lätta, andningen var fortsatt ganska hög men viljeansträngningen var enorm. Hade jag kört det här passet själv hade jag aldrig genomfört det. Aldrig i livet. Jag ville bryta kanske tusen gånger under de här 90 minuterna. Jag har aldrig kört intervaller utan att först ha ätit ett rejält mål mat. Jag har aldrig någonsin börjat tänka på att sova under intervaller. Jag har varit så låg under distanspass utomhus men aldrig inomhus på testcykel där belastningen och avsaknaden av nedförsbackar är totalt skoningslös. Jag - testcykeln (0-2).

Efter passet la jag mig och slappade hårt på bänken. Började frysa lite och gick snart till "biopsirummet" istället där jag förblev tills det var dags för dagens sista blodprov och biopsi. Det hade nu gått tre timmar sedan passet var klart. Hungrig nu. Som inte det vore nog så misslyckades den första biopsin. Det andra försöket var inte särskilt behagligt och innehöll ungefär precis så mycket att jag slapp ett tredje försök. Nu har jag fyra hål i benen och säkert tio i fingrarna.