På hala isar och vägarna kommunen glömt

Den fruktansvärda kylan till trots blev det ett helgpass med Per. Prognosen var att nysnön skulle stoppa oss ifrån att cykla på isar och att de oplogade cykelvägarna skulle tvinga ned oss i hastigheter under fartvindsnivå. Så blev det inte helt.

Jag fick inte alla rätt på mina tips om hur söndagens pass skulle utveckla sig. De fartbromsande cykelbanorna skulle ha inneburit att vi aldrig skulle få någon fartvind i våra ansiktena och de senaste dagens snöfall skulle innebära att vi aldrig mer skulle få återse snöfri is för lite härlig is-rejsing. Nedslagna misströstade vi att förra helgens Vikingaränn på skridskor antagligen hade varit sista chansen för oss att erfara härliga snöfria isar men eftersom inte alla hade dubbdäck gick det passet verkligen inte i isens tecken...

Idén denna söndag var att åka mot Älta-hållet och därefter kanske hitta upplogade isbanor på Magelungen i Farsta om vi hade tur. Allt eftersom vi närmade oss Hellas friluftsområde på härligt välplogade cykelbanor stärktes känslan av att det nog kunde finnas plogade isbanor på sjöarna. Kanske redan nu vid Hellas och i Farsta.

Bromsade av en busslast helgflanörer på skidor, skridskor eller isnörda vanliga skor siktade vi alla mot Hellasgården. Då och då fälldes konstiga kommentarer om fordonen jag och Per framförde effektivare än sengångarna som fällde kommentarerna. Efter en skeptisk inledande vy såg vi isen - som var plogad! Ut åkte vi. Körde om ett gäng skid- och skridskoåkare på rundan - som märkligt nog visade sig vara ofullkomligt plogad. Vi valde att vända. Vid vändpunkten kom vi i samspråk med ett äldre par som roade sig åt att vi åkte cykel på isen. Vadå, är det mycket vanligare att gå på vatten än att cykla på vatten försökte jag grumligt kläcka ur mig inför oförstående mottagare.

Isen vid Hellas var inte ett dugg hal men det gick tydligt att se att Per gjorde upp visioner i sitt huvud vad han ville göra med cykeln på isen när vi kom till den värsta av isslingans kurvor:

- Tänk om man kunde köra hela svängen med ställ på cykeln, sa Per.

Sagt och gjort. Trots att kylan bet i fingrarna slank "kameran" öh mobilen fram för att föreviga den ovanliga företeelsen att cykla på en sjö och att dessutom göra det med ställ på cykeln :)

Efter denna grymma upplevelse fortsatte vi mot Farsta och hamnade vid Flaten-badet. Skulle vi kunna gena här? Svaret var nej. Om vi ville kunna cykla. Och med enbart 16,5 km/h i snitt under passet så ville vi i allafall inte gå. Det var bara att vända om.
Snart var vi i Farsta-trakten och hittade ytterligare en sjö att cykla på. Inte på Magelungen dock, som jag hade räknat med. Men den här isen var rejält mycket halare än den förra. Jag vågade inte ens stå på när jag accelererade efter att Per visade hur man kunde sätta ned knät i isen från stillastående cykel. Aj.

Tiden gick och nu var det hög tid att ge sig av hemåt. Tiden på isen var rejält nedkylande. Vinden hade fritt spelrum och temperaturen var nog inte en grad varmare än tio minus redan utan vinden. Vägen hem bestod ganska frekvent av cykelvägar som kommunen verkade ha glömt bort. Eller så kommer aldrig storebror hit för att kika på sina snöröjnings-entreprenörer?

Det blev rätt många timmar på sadeln i dag. På morgonen med minus 14 på termometern tänkte jag att det var gott nog att bara åka till Liljeholmen, träffa Per, och dra hemåt igen. Nu blev det 3h50min, 63 km och 137 i snittpuls istället. Jag var klart piggare än förra veckan och behövde varken vatten eller godsaker för att hålla mig pigg i ben och sinne.