23 jan. 2010

Fornstigen - inte bara en sommarstig


I dag blev det ett rullpass med Per. Då jag hade fått "kalla fötter" efter gårdagens besök hos lillebror ville jag köra kort i dag vilket resulterade i sväng mot mina hemtrakter.

Min cykel stod och grät efter två veckors saltmisshandel och termometern visade minus tio. Cykeln behövde därför tröstas och det tog extra lång tid att byta om. Förra helgens hål-cykelbyxa kunde jag ju inte använda eftersom det var så kallt. Därför bytte jag omsorgsfullt till annan cykelbralla - med hål i! Hålet blev jag varse först en kilometer från hemmet och jag var redan försenad. Efter sedvanligt möte vid Liljeholmsbron klockan 10:00 (10:11) gick färden ut mot Ekerö.

Kylan bet och min svarta värmande halskrage hade förädlats med vita inslag av stelnad fukt från min flåsande mun. På ett öppet fält då vi redan hunnit med att vara snälla mot ett par skidåkare på Fornstigens skidspår och istället vänt om, var det så vackert vi trotsade kylan och plockade fram kamerorna. Jag hade kommit på att vi kunde slippa reta upp skidåkarna genom att ta en omväg och ge oss in på Fornstigen från annat håll. Sagt och gjort. Det gjorde vi. Men slapp vi skidåkare? Nej, vi fick tusenfalt igen. Eller nja. Åtminstone sex personer fick vi möta på det smala skidspåret. Jag spontan-ur-spårade och hamnade ständigt ute i den djupa oförlåtande snön. Framkomlighet = noll, utanför skidspåren.
Vi körde vilse på grund av vilseledande skidspår och hamnade till sist på fasta vägar och fortsatte ut mot Ekerö. Fint. Nu snackade vi friskt och allt från bilar, turbomotorer, sladdvänliga fält och datorer. Och plötsligt var vi tillbaka i Bromma på parkeringsplatsen utanför Solvalla. Här kommer det kanske att sladdas i framtiden kom Per fram till. Jag har ju redan varit där.

Eftersom jag till skillnad från Per drabbas av naturliga trötthetssyndrom istället för urartad energiboost efter timmar på sadeln åkte jag hem, nöjd med 65 kilometer medan Per enligt uppgift pressade ungefär 100 km. Jag är inte bitter för det. Skynda långsamt är mitt motto. Frågan är om jag är envis nog att skynda långsamt hela året. Snart är det tävlingssäsong. Dock har min puls kraftigt påverkats av mina hårdkörningar till jobbet. Maxpuls i dag, en västanfläkt på 178 slag. Och snittet blev inte mer än 141. Det går utför.

Inga kommentarer: