TT Fiskartorpet

Inte var dag man får träningstävla! Men när Micke kom med förslaget var jag inte sen att hänga på. Skulle bli en bra värdemätare. Eller?

På vägen dit roade jag mig med att följa GPS vars mål pekade på Fiskartorpet-banans startpunkt. En järnväg, en motorväg och en sjö hindrade mig från att köra fågelvägen dit. Sex kilometer förvandlades till åtta. Men eftersom jag inte tvekade att sticka ut på grund av eventuella vattendroppar i luften kom jag fram först ;)

Micke och jag körde ett rek-varv för att kolla hur lerigt det var - och vilket varv vi skulle köra. Det blev det klassiska. Egentligen har jag aldrig gillat den banan, för den är för knixig för att jag ska kunna dra på ordentligt. Men som svag och gammal och som inte ens vågar köra H30 pga bristande formkurva skulle jag nog hinna med att ta svängarna i dag.

Mycket riktigt. Starten gick sådär. Tog inte i som i fornstora da´r för Micke är ju så bra just nu. Inte skulle väl jag lägga mig som en bromskloss framför en topp-fyra-elit-cyklist. Det var bra det för jag körde skitdåligt det första varvet. Men det blev bättre. Först trodde jag det var nåt fel på varvtiderna men de verkar stämma. Snabbare och snabbare varvtider om jag bortser från det sista som blev 15 sek långsammare än det snabbaste.

Det var lite trist att bli avhängd redan på det första varvet. Trodde att jag åtminstone skulle hänga med till den första rejäla stigningen men icke. Då hade jag redan distanserats med en evighet. Jag är inte så säker på cykeln i allmänhet och i synnerhet inte när greppet ibland sviker.

Det var kul att jag pallade alla fem varv men mindre kul att nästan komma 5 minuter efter Micke. Ett tag trodde jag att jag skulle klara varven på under 50 minuter men det blev en halv minut ytterligare. Nu får jag ligga i hårdträning och piska Mickes sub 46 min tid. Det lär nog bli en baggis. Eh, det var ju bara några hundra träningstimmar och sex år sedan jag själv var bland de fem bästa i landet.

Baggis. Yeah, right.