Bjärn sover inte!

I helgen har jag varit på släktträff. Det var den mest okända grenen av släkten för min del. Min morfars. Av de omkring 60 personer som ämnade deltaga kände jag kanske igen två pers.

Det var lite lustigt att hälsa på alla. Många fler visste vem jag var än tvärtom. Är det jag som är apan?

Kul var det i allafall bortsett från vädret som var trist. Och som vanligt är det snabba ryck när jag är uppe och vänder. Något som inte uppskattas av alla släktingar. Visst vore det trevligt att stanna längre en dryga dygnet någon gång men allt handlar om semester. Och planering förstås. Samt intressekonflikter. Inte lätt när respektive föräldrar bor på 50 respektive 300 mils avstånd.

På vägen upp roade jag oss med att låta GPS:en hitta den kortaste vägen upp. Den skulle vara 47 mil, i stället för 51 för det snabbaste alternativet. Men jag var nästan övertygad om att det inte gick att ta den vägen som föreslogs. Men spännande var det. Ack så många gånger GPS:en föreslagit skoterleder som lämpliga vägar. Nu var det dock sommar med ökad chans som följd. Det visade sig bli 40 kilometer delvis jättesmal grusväg där möte var närmast omöjligt.

Klockan hade blivit närmare midnatt när Antoaneta plötsligt undrade om det fanns björn i skogen. Eller "bjärn" som dom säger här uppe i pluralis/singularis bestämd/obestämd form.

-Nehehehejdå, inte vad jag vet. Jag har då aldrig sett nån, sa jag ovanligt självsäkert. Kanske tio minuter senare skuttade en skapligt stor rackare över vägen. En björn alltså! Den smala grusvägen behövde bara ett skutt i allafall för att passeras. Mäktigt.

Och fram kom vi också till sist. Den e inte så dum den här GPS:en. Spänning i vardagen. Och tvärtom.

På bilden: en vy från mina föräldrars gård med den relativt nybyggda "lillstugan" till höger i bild.