Testerna då

Jag har som tidigare nämnt utan att nämna något specifikt lämnat min kropp till forskningens tjänst på GIH. Här kommer äntligen reflektioner.

Vissa (läs Micke S) har efterfrågat siffror av annat än teknisk karaktär. Närmare bestämt av fysiologisk karaktär. Det är ju nämligen så att jag ännu en gång efter min karriär låter mig utsättas för tester i ännu en studie som syftar till att utvärdera noggrannhet hos elektronisk syreupptagningsutrustning i jämförelse med de klassiska "douglassäckarna" som räknas som norm men som tar ett bra tag att analysera. Typ 40 minuter per test om jag uppfattade det hela rätt igår.

Testet jag utsätter mig för nu är uppdelat i fem omgångar. Först ett "pre-test" som syftar till att ta reda på testpersonens prestationsförmåga. Detta för att så långt det är möjligt lyckas byta provtagningssäckar i rätt ögonblick. Parallellt med det moderna elektroniska testet används ju säckar med utandningsluft som referens och ju mer fylld säck desto bättre. Varje test innebär dock att testpersonen, jag tex, går därifrån fullständigt utmattad efter att ha nått något som kan kallas för maxpuls i bästa fall.

Första testet var i måndags efter det lite väl långa och lite väl sega distanspasset i söndags. Anade att det skulle påverka men vad gör man väl inte för lite mil? Lider pin är rätt ord. Jag har oerhört svårt att pressa mig utan att se siffror. Under testet sitter man där med mask över andningsorganen och stirrar på en varvräknare som ska hållas exakt på rätt varvtal. Först hopplöst långsamt varvtal och sedan mot slutet mer vettiga 90 varv per minut. Det jobbiga med att inte se några andra siffror är att dagsformen kan påverka hur jobbigt man tycker något är. I vissa lägen kan det kännas som att jag bara vill gå där ifrån för att det är så jobbigt och ändå pallar jag med flera minuter mer i slutändan. Ändå är detta antaligen mest psykologiskt. I slutändan är det ändå kroppen som säger stopp med en felmarginal på några få sekunder egentligen.

Efter all denna utläggning tvingas jag erkänna att jag inte noterat alla siffror med hökögon. Dels har jag praktiskt taget enbart tränat i år efter ett närmast komplett uppehåll efter sommaren. Dels har resultaten inte blivit särskilt roliga att notera :) Min tid är förbi om man säger så. Under båda mina test i år har syreupptagningen understigit den volym jag pallade med mitt i vintern som halvt avdankad men plågnings-van 16-åring. Ledtrådar till vad jag fick för syreupptagning nu senast lyder som följer: när jag var 16 år hade jag 75 ml/kg i syreupptag och vägde 65 kilo. Nu mäktar jag med imponerande 3 dl mindre syreupptag samtidigt som jag väger 11 kg mer.

Maxpuls i måndags blev ynkliga 187 och igår 193. Jag blir alltså yngre och yngre ju mer jag tränar i år. Bra. Nu väntar jag bara på min eker så ska jag spätta 4-minuters på trainer tills jag vågar ställa upp i H30. Det får man om man blivit farsa ;)

Nästa vecka blir det tre test. Mina sista. Hur ska jag palla med dom och kommer helgens träning få mig att slå alla årets syreupptagningsrekord?