Fyratimmarstricket

Distans i Hellas i dag bort mot Erstavik. Det blev en knixig dag i skogen som avslutades med bevis av en skum teori.

Eftersom Per redan bloggat om hur det gick i skogen för honom i början - och jag försett mig själv med tystnadslöfte - så behöver jag inte salta såren. Men kul var det. Som den bästa av komedier :) Som komedi hade händelsen nog inte fungerat för gemene man men jag som cyklist kunde inte låta bli att skratta åt det hela.

Jag som har några år på nacken körde i de flesta fall ännu fegare än vad Per gjorde. Man blir ju fegare med åren. Eller så blir man mer förnuftig. Om mindre än två månader kommer jag nog automatiskt bli ännu fegare och ännu tråkigare. Vi får se. Denna omvälvande händelse kan förändra de flesta människor sägs det. Kanske även mig.

Åter till passet. Cykeln blev smutsig. Det fanns lera på vägen som omväxling till alla miljoner stenar och rötter. Usch tycker jag om sånt. Men stenhällarna var sköna. Och de nyfixade spåren med nylagt grus på vägen mot Skarpnäck. För att få lite extra krydda på dagens pass - jag började bli trött och hungrig - tog vi vägen förbi Högdalen på vägen hem. Det skulle bli ett varv på onsdagens tävlingsvarv bland "högdalstopparna".

Jag var inte direkt lyrisk när Per kom på den briljanta idén att köra ett varv i högt tempo. Jag tänkte ju på mat vid det här laget. Per pressade i lite mer gel i munnen och såg riktigt laddad ut. Hur skulle det gå? Gång på gång har han ju visat att det krävs ett fyratimmarspass för att han ska kunna slå rekord på lite olika banor. Jag hade aldrig sett det live, men nu var det alltså dags. Utsänd från Guinness rekordbok var jag med för att pejla läget. Mycket riktigt! Varvet tog nästan en minut kortare tid än det tog på tävlingen i onsdags. Hur är det möjligt? Kanske hade det funkat för mig också men jag kunde inte fokusera längre. Träningsklockan hade passerat fyra timmar och jag hade minsann ingen gel i bakfickan. Av gammal vana.

Äta gör man hemma.