Knäckt i Haga

I morse blev det ett tufft backpass uppför "berget" i Haga. Jag hängde med Micke S lätt som en plätt i ca 170 meter. Sen...

Egentligen ska jag inte skriva det här inlägget för jag är stressad inför avresan söderut. Men bara för att! Det verkar som att liemannen spankulerar i trakterna kring Haga. Sällan har jag blivit så knäckt som just där de senaste åren och ändå har jag nästan aldrig kört seriösa backintervaller där.

I fornstora da´r använde jag mig av enkel matematik: ta 40 minuter och dividera med tiden det tar att ta sig uppför backen och vips är antalet uppfarter framräknade. Att Micke föreslog fem uppfarter i dag skulle jag skrattat länge åt för sju år sedan. Tio ynka effektiva minuter ( jag antog omedvetet att backen skulle ta 2 min. att ta sig upp för)! Värmen stekte på rätt bra trots att klockan bara var lite över 9 och backen var obehagligt lös på sina ställen.

Det blev fem uppfarter och mina tider från asfalt/grus-gränsen blev som följer:
1) 1:59
2) 2:02
3) 2:04
4) 2:11
5) 2:12

Micke körde alla sina under två minuter och om jag minns rätt var han nere kring 1:40 någon av gångerna. Imponerande! Mellan 15 och 18 sekunder snabbare än mig var han. Varje gång. Men sista gången var han obehagligt nära den äckliga 2 minutersgränsen. Backen tar knäcken på även de bästa med andra ord! Skönt att veta :)

Det var ändå lite magiskt att det var så lätt att hänga med Micke de första 170 meterna av c:a 500 varje gång. Därefter kom ett parti som kördes lätt utanför vägen eftersom det var så löst med grus i spåret följt av ett spårbyte över det lösa partiet till mitten av vägen. Där försvann Micke varje gång och jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle växla ned, växla upp, sitta ned eller stå upp med 190+ puls i hjärnan.

Nu ska jag försöka att inte slappa för mkt i Bulgarien utan försöka bibehålla nån slags form så jag kan komma tillbaka och slå mitt mediokra rekord på Fiskartorpet.

Dovijdane!