Jag kan välja att se dagens fiskartorpsrejs som något positivt men i verkligheten blev jag rejält förnedrad av Micke S.Veckans träningstävling i Fiskartorpet gick av stapeln i gryningen. Jag och Micke S var vakna i ottan redo att köra så det rykte i leran. I allafall Micke. Han kör så det ryker oavsett underlag nuförtiden.
Inför starten fick dock Micke nåt slags trött-i-benen-psykbryt och avslöjade oväntat att han skulle köra lugnt i dag och ett varv extra istället. Yeah right. Jag vet hur det kan vara: pressad av jakt på egna rekord kan vem som helst vika ned sig.
Starten gick och jag hängde med ungefär lika bra som förra gången. Jag tappar friskt när det blir lite knixigt och det finns minst ett gott skäl till detta. Förra gången jag dels tränade hårt, dels tränade över huvud taget, bortsett från cykelsvängar av transportkaraktär var den 10:e juni. När det förra "TT:t" gick av stapeln. Jag får skärpa mig. Och det kan jag.
Jag uppdaterade min GPS igår. Det visade sig att alla mina "unika" inställningar var som bortblåsta. Snacka om uppdatering. Nu fanns inte längre några automatiska koordinatberoende varvtider. Inget auto stopp och inga "Points Of Interest" kvar. Why? Datorn kan fortfarande se dem i klockan... Hur som helst så innebar detta att jag inte fick några bra varvtider att leka med efteråt.
Det visade sig dock att första varvet åtminstone var sisådär 20 sekunder snabbare än förra tillfället. Då var det lerigt och halt. Dagens race var egentligen inte någon fråga om ifall jag skulle slå mitt förra rekord utan med hur mycket. Det blev lite och jag kan inte skylla det på något annat än att jag är i dålig form och att telefonen ringde i värsta delen av banan och jag gjorde ett misslyckat försök att svara.
Första varvet gick alltså på c:a 9:50 jämfört med 10:12 förut. De följande två varven gick på strax under 10 minuter var och de två sista på 9:56 respektive 9:59 minuter. Så visst blev det rekord. Jag kom under den magiska 50-minutersgränsen med hela 13 sekunder istället för 35 sekunders miss förra gången. Nästan som jag förväntat mig körde Micke inte så långsamt. Möjligen tog han de första varven lite lugnare men i takt med att känslan av att det faktiskt gick snabbt körde han också snabbare. Summa summarum: typ rekordmatchad totaltid.
Förnedringen kom såklart när Micke konstaterade att han var drygt sju minuter snabbare än jag.
Men jag har en plan. Enligt evolutionsläran kan man alltid räkna med att utveckling går lika snabbt över tid så bara jag vilar lika mycket till nästa race om ett par veckor så kapar jag ytterligare 48 sekunder. Så om c:a 20 veckor kör också jag på 42 minuter.
Det tror vi på :)
PS! Nej, jag cyklade inte i Laduvikens vatten! DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar