I onsdags var det dags för backintervaller igen. Det lär ha insupits många liter luft trots blott fem uppfarter.Torsdag är intervalldag men den här veckan blev det på en onsdag. Hur skulle det gå? Nåja, den stora frågan var väl hur snabbt det skulle gå, för jag och Per hade bestämt oss för att enbart köra upp fem gånger - inspirerade av den store elitcyklisten Micke S.
Eftersom jag inte gillar störda GPS-filer blev det heller inte den långa och lite mera flacka backen upp - utan styrketräningsbacken på baksidan, som GPS:en gillar. Per stack iväg som utskjuten ur en raket och jag fick bita i rejält för att hänga med. Efter den extra branta passagen efter knappt 40 sekunder på intervallen kom jag ikapp. Skulle jag köra om? Jag avvaktade och hängde med så gott det gick. Det skulle nog bli jobbigt ändå. Och det blev det! Samt nytt rekord! Mitt nya rekord lyder: 1:44 minuter. Förra veckan var det imponerande att komma upp på 1:59. Ger lite perspektiv.
De övriga intervallerna var jobbiga. Jobbigast var nummer fyra. Då hade jag tänkt tagga ned lite för att inte knäcka mig totalt samt ta mig upp på en tid runt 2 minuter blankt. Det innebar att jag tog täten i början av backen, satt ned och spann på mellandrevet i den brantaste delen - och Per kom ikapp och förbi. Ajajajaj. Resten av backen var jag som en dieselmotor med mycket ringa optimalt varvtalsregister. Och envisades med att sitta ned. Att sitta verkar inte vara min grej i år. Följden blev den långsammaste uppfarten i dag: 2:05.
Jag fick knappt luft på toppen av backen. Hyperventilerade som Per alltid brukar göra ;) Ganska ovanligt fenomen för mig som jag kanske kan skylla på allergi. I går morse var jag i allafall däckad av kliande ögon och dålig hals. Scheisse.
Backtiderna blev som följer:
1) 1:44, 2) 1:54, 3) 1:53, 4) 2:05 5) 1:57
Slutsats: Grymma tider och grymt jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar