SM

I dag har jag varit i Norberg. Jag var ganska ensam om det men för att se svenska mästerskapen i mountainbike "live" var det en nödvändighet.

Då 0,1 millimeter regn vilande i molnen fanns klar risk för regn under loppet. En norsk vädersajt hade tjallat detta men skulle dom få rätt? Jag var beväpnad till tänderna. Olikt mig men jag hade faktiskt både jacka och paraply med mig. Och banan samt "gottelåda" ifall jag skulle bli hungrig. Jag är impad.

Jag, Hjalmar, Sofie och Kenneth rullade upp i en gyllene Toyota. Uppsigning i ottan och lite julaftonsstämning att få se sveriges bästa göra upp om medaljerna.

Under resan fick jag klämma lite på Hjalmars stolthet, ja, på hans Iphone alltså! GPS:en var GRYM! Med min värstingtelefon får jag vänta i minst 40 sekunder på "fix" medan den här rackaren inte behövde mer än några ynka sekunder för en första grovuppskattning av platsen. Anledningen är främst att telefonen kommer bättre överrens med telefonmasterna än min telefon av delvis okänd anledning gör. Kort där efter hade även GPS-mottagaren fått ännu bättre koll på läget. Skönaste gps-upplevelsen! Och även om skärmen har klart lägre pixeltäthet än min gör det inget. Kanske för att det är riktigt glas över pixlarna. Dessutom är skämen mera ljusstark. Finns inga nackdelar? Möjligen att batteriet dog tidigare än mitt. Å andra sidan hade jag avaktiverat 3G och var fullt upptagen med att testa Iphonen istället för att störa min ur sin dvala :)

Nog om telefoner för ett tag. I Norberg vid en skidstadion utanför var SM redan i full gång. Invigningen var ju redan tidigare i veckan men jag sket ju i att vara med. När ska min debut i gubbklassen ske? Svårt steg men någon valuta måste jag ju få för mina licenspengar. SM-området var läckert men någon jättestämning var det inte. Och hade de några högtalare? Full pott på många punkter haglade raskt in men man måste ju ha mera musik och högre ljud för att få stämning. Tidigare mtb-proffset Anna Enocsson gjorde en bra insats som "utsänd i banan" och lämnade de mest spännande rapporterna. Något utöver det hörde jag inte. Eller har glömt bort.

Banan verkade trevlig med både böljande stigar, slalombacksutförskörning och liftgateklättring. Stenhällar, lite stenar men inte så mycket rötter där jag kollade. Borde kört hela. Och tävlat!

Jag träffade många gamla cykelkompisar från Härnösand. Det har nästan blivit tradition att ses på SM. Ett antal minnen från den gamla goda tiden ploppade fram och alla mindes i solskenet. Klart trevligt. Peter Högström som hjälpte mig med det mesta när jag bodde i Härnösand är numera främst supporter för sin cyklande dotter som gått i farsans fotspår när han inte jobbar hade fått en ny liten dotter "på äldre da'r". Kul! Fanns mycket mera att säga dem alla men tiden försvann såklart också i uppmärksamhet riktad mot elitloppet för herrarna.

Egentligen fanns det mesta för ett lyckat SM: uppskattade banor, världsstjärnor på startlinjen och i huvudsak bra väder. Dessutom gjorde skådisarna - cyklisterna - sitt jobb genom att göra loppet ovanligt spännande. Hur hade det inte varit med mera "go" hos publik och speaker? Mer musik - ja, mera go stämning helt enkelt?

Emil Lindgren som också står i startgropen att köra OS tog täten. Mest förvånande för många var att inte hitta Fredrik Kessiakoff i fältet. Inför den första varvningen fanns han någonstans bland de tio första men var långt ifrån Emil. Båda kör för samma lag i Italien. Var detta taktik? Eller ville Kessiakoff spara sig? Eller ge publiken något att minnas i form av ovaligt grym upphämtning. Jag trodde på det sistnämnda. På det fjärde varvet av sex hade Kessiakoff kommit ifatt Emil Lindgren och efter honom jagande Alexander Wetterhall. Hur känns det att få sitt försprång inhämtat på det sättet för Emil?

Emil verkade ta det hela bra och fortsatte ta i. Fredrik såg inte ut att ta ut sig i onödan. Det var som vacker musik att se tätcyklisterna ta sig uppför liftgatan. Det ser inte ut som att de har något tryck på pedalerna alls - men snabbt går det! Och "Kekke" andades knappt! Jag vet hur det känns att bli varvad av honom. Han har grym kondition - och grymt rundtramp. Och jag som trodde att jag hade det...

För Spårvägarna gick det sämre. Både Häggot och Fredik Edin hade tekniska problem. Fredrik hade bra drag men "junioren" Häggots psyke kunde inte rädda situationen den här gången. Edin fick punktering jättetidigt i loppet och var passerad av alla när han var klar med lagningen. Sämsta läget som finns men sist - det blev han inte! Bra kört trots motgången!



På sista varvet hade himlen öppnats och regnet nästan haglade ner. Ända tills det bara var ett par kilometer kvar var inget avgjort. Alla tre i täten körde tillsammans. Men i slutändan var det Kessiakoff som drog det längsta strået och vann. Ännu en gång! Lindgren bet ihop och blev tvåa och Wetterhall blev trea. Tredje medaljen för honom under SM-veckan visade det sig. Och efter målgång var trean nöjd

- Hur hade jag kunnat köra bättre, frågade han sig själv och oss andra.

Två stjärnor och olympiaduttagna framför sig. Kan man bli bättre utan att vara proffs själv?

Starkt var det också att "åldermannen" Magnus Palmberg blev fyra. Femman, supertalangen och förstaårs elitcyklisten Mattias Nilsson avslöjade varför:

- Han kör ju utanför stigen hela tiden, omöjligt att hänga på!

Aha, ett knep! Så det är därför han kör så snabbt? Nu ska jag träna på det så får vi se hur det visar sig när min premiär i H30 äger rum...