Fyra symboliska öar av musiker i mörker utan synlig anknytning till varandra inleder. Minst tre musikaliska egoister, där för egen skull. Eller?
Låtarna hade sällan något konkret slut och efter ett tag blev det påtagligt för mig att de varken spelade enbart för egen skull eller saknade koppling till varandra. En orgie av instrumentellt ljud som fläckvis ljöd grymt bra tillsammans.
I mina öron hade de kunnat skippa sången. Jag hörde inte ett dugg vad sångaren sjön om. Eller skrek. Han verkade efter den lite slöa inledningen ändå behärska sin gitarr brilliant. På gränsen till det absurda.
Jag borde skaffat öronproppar. Stod för långt fram. Basen träffade mig i bröstkorgen och det kändes på motsvarande sätt som att hjärtat slår väldigt hårt. Var nästan orolig att hjärtat skulle få fel takt :)
Ett tag var det ganska långtråkigt men antagligen för att jag inte direkt är något fan av gruppen. Röster från publiken tjallade om något annat: värsta konserten! Värst, som i bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar