Syndare

I kväll har jag roat mig med att läsa alster av mig själv. En egoafton framför den ilsket ropande plikten. Jag har syndat.

Än en gång har jag fått dra lite på smilbanden. Han e rätt trevlig ändå den där Stefan. Jag alltså. Har jag skrivit det där coola kan jag fråga mig. Vad läckert att jag insåg de där rimmen och vad snyggt att knyta ihop säcken på det där viset liksom. För en gångs skull är det inte tragedi som kommer över mig när jag tänker på mig själv.

På sistone har jag gått ner mig i elände på ett sätt. Jag förmår mig inte att ta nästa kliv i livet. På vissa fronter har jag gått sjumilakliv men inte på det professionella. På andra håll är det dött. Ibland på sistone har jag funderat över om jag är helt dum i huvudet eller kanske bara halva. Jag är av den åsikten att vissa beslut här i livet är antingen gravt intelligenta eller upprymt galna. Hade jag gjort de saker jag hunnit med i år för låt säga fem år sedan hade jag på allvar försökt skaka vett i mig själv men inte nu. Är det av framtidshopp eller för att hoppet är över. Sista pinnen fastspikad i kistan. Allt bär utför.

När det gäller det jag inte tar tag i: min professionella karriär. Jag är en kluven personlighet. Ja, så ska man vara som tvilling säger stjärnteckenexperterna. Ena sidan känner till att jag praktiskt taget har alla möjligheter i världen. Den andra sidan ser det coola i att ÄNDÅ inte ta chanser. Att småle åt att chanserna ändå sökt sig till mig. För jag har aldrig eftersträvat ett enda mål. Glatt har jag på sätt och vis skrattat åt att jag inte tagit de chanser andra skulle göra nästan vad som helst för. Men jag är chicken också. EN chans har jag tagit och det ordentligt och det gick så totalt snett att jag höll på att stryka med. Det är nästan som att det räcker. Jag är en trygghetsnarkoman, som en klubbkollega så träffande kallade det för under en lunch i veckan.

I dag satt jag på jobbet och åt min andra frukost som vanligt. Ströläste hat-kvällstidningar och gick igång på att före detta ROKs-bossen gjort ett nytt uttalande. Jag går igång på att vissa feminister inte alls är ute efter jämställdhet. De är ute efter maktskifte. Och ska det vara på det sättet då är i allafall inte jag med och kommer kämpa åt helt fel håll istället. Dumma feminister! Öh, inte alla förstås.

Hur härligt är det inte att vara värre än ett djur? För det var så hon skulle sagt egentligen. Män är värre än djur. Men snälla flicka lilla - läs på lite biologi - och ta ansvar för ER uppfostran av odjuren! Av jord är du kommen - jord skall du åter bli. En människa är en människa för att han/hon är född av en människa. Hur kommer det sig att vissa kvinnor föder djur?

Jag är våldtäktsman. Och jag slåss för jag saknar förmågan att använda min rudimentära hjärna. Kvinnor där emot - åh vilken underbar värld det skulle varit om de styrde världen. Well... jag behöver inte sträcka mig längre tillbaka i tid eller rum än till min journalistik-klass för att inse att det är en prinsess-rosenskimrande påhittad historia från början till slut. Varför trivs kvinnor bättre med att arbeta med män än att arbeta med varandra som forskning tyder på? Och varför var det så mycket gruppindelningar och konflikter bland mina tjejkamrater under utbildningstiden? Visst - dom bråkade om mig förstås ;)

Det får vara nån måtta på de dumheter som blottas. Män i allmänhet är inte mera våldsamma än kvinnor är min envisa ståndpunkt. Däremot brukar det kunna hända mera om en man ilsknar till fysiskt mot en kvinna. Vem blev jag jagad av med mattpiskan i högsta hugg när jag var liten? Inte var det farsan. Och hur många gånger har jag varit med om att tjejer jag umgåtts med INTE accepterat att jag sagt nej upprepade gånger? Ah, nu förstår jag - det är bara killar som ska skärpa sig och acceptera om någon säger nej. Nänä skjut över allt ansvar på männen bara. Det blir enklare så.

Hoppsan. Jag skulle ju skriva om hur kul det är att skriva/läsa här framför att göra det jag måste göra. Jag är efterbliven på jobbet. Och jag skäms nästan inte.