Lägenhetsvisningar

I hemlöshetens skugga har vi letat lägenheter som galningar i en månad nu. Kön slingrar sig lång på andrahandsmarknaden och först till kvarn gäller. Det vill säga om man inte primärt vill betala miljontals kronor för en 40-kvadratare i dåligt skick. Aldrig tidigare har jag insett den tragiska bostadssituationen i Stockholm mer än nu. Förstahandskontrakt kan man närmast glömma.


Jag går alltid på lägenhetsvisning i Nacka. Förra gången var 2003. På den tiden tyckte jag 4000 kr i hyra var i högsta laget. Nu har smärtgränsen flyttats upp till 7000. Allt färre anmäler ockerhyror - men lägenhetsbristen har nog inte varit större - och marknaden styr i efterskalvet av det fejk-socialistiska styret.

Jag vet inte vad jag ska säga; ska man tvingas stå i bostadskö från att man är ett ägg, eller tvingas ha matats med silversked i sin barndom för att kunna bo skapligt nära arbete i stan?

I dag fick vi gå på våra första lägenhetsvisningar i och med att bostadsköplaceringen klättrat in bland de femtio främsta på något ställe i Stockholms kommun. Båda visningarna var i samma område, Finntorp och det var faktiskt länge sedan jag sett något mera tragiskt område. Hade vi hamnat på samhällets soptipp? Förra gången jag kände i närheten likadant var när jag flyttade in i ett friskt segregerat område i Härnösand där min studentlägenhet låg - som nu är jämnat med marken.

Med risk för att vara oförskämt fördomsfull men... många av människorna på denna visning såg klart tärda ut. Av eländigt liv? Av droger? Av att stå länge i kön utan vettigt resultat? Inte vet jag - men i den här skaran var ändå sannolikt alla i högre rang än oss. Mallgrodor nyss uppstigna ur dyn.

Lägenheterna då? Ja, de ska visst renoveras till sommaren. Jag är inte så kräsen, så jag skulle inte ha något emot att bo i området, men en av lägenheterna luktade kraftigt av avlopp eller mögel. Bottenvåning och skrikigt lackade gamla köksluckor. Den andra lägenheten blev en favorit med halvskumt planerad hall men med öppen spis i vardagsrummet. Kan nog bli trevlig. Men som sagt. Sannolikheten att just vi får nån av lägenheterna är bara någon procent. Varför ska alla bo i Stockholm - och alla jobb finnas här - om det inte finns bostäder till alla?