Jag spelar inte datorspel. Jag är en del av ett gigantiskt datorspel. Där gäller det att inte förlora liv. Det gäller att sköta sig och inte begå några misstag.
Vill man undvika kritik ska man inte göra något eller vara någon. Att på avstånd bevaka det sociala spelet blev min grej eftersom jag annars riskerade kritik - och därmed förlora poäng i det gigantiska datorspelet. Som alla vet får man leva med misstag i ett datorspel. Man förlorar ett liv kanske. I vissa fall går det att plocka poäng nånstans så att man får ett extraliv. Men jag var inte så säker att det fanns såna finesser i spelet jag placerats i. Därför är jag så eländigt irriterad på misstag jag gjort. Jag borde kunnat undvika dem. Nu syns de som blinkande ikoner på insidan av mina ögonlock.
Fram tills 20-års-åldern hade jag koll på alla misstag jag begått. Rabblade dem gärna för mig själv så att jag inte skulle råka begå dem igen. Scener med gamla misstag passerande ständigt för min inre syn och påminde mig att det gällde att passa sig. Svårast för mig är det att prata samtidigt som de möjliga misstagen ska undvikas. Det är därför jag varit så tystlåten i de flesta av mina dagar.
Antagligen förvred jag verkligheten under min egotid i datorspelet. Jag börjar så sakteliga ta mig ur det. Men fortfarande undviker jag att göra saker som jag kan misslyckas med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar