Princessan Vespa och prins Valium skulle gifta sig. Men så kom Lone Starr och rörde till det för paret. Så gick det till i den berömda filmen "Det våras för rymden" av mästerregissören Mel Brooks. Igår var jag Lone Starr. På cykeln i regnet.
Det var en smått märklig dag igår. Supersent uppstigande. Nyfunnen energi att gå loss på den sista väggen med fula tapeter och med bibehållen energi att ändå köra träningspass på kvällen. Det började regna men det sket jag blankt i. Jag hade hittat min gamla mp3-spelare på ett smart gömställe. I den fanns låtar från Flemingsberg. Åh vilka minnen som kom till liv - och vilken mäktig skjuts jag fick i vattenstänket som inte berörde mig.
Efter ett långt tag slog det mig att det nog var en fördel för mig att vara ute just nu. Alla andra var säkert inomhus och surade mer än mig med tilltagande fuktiga kläder utomhus. Men plötsligt ser jag en färgglad raketcyklist på racer på MIN BANA! Åt fel håll också. Det gjorde ju mindre då. Vad som däremot sög fett var att regnet försatte min hastighetsmätarsensor i vila. Eftersom jag visste sträckan på min runda och hur långt det var dit fick jag härmed enbart köra runt på den här svängen för att kunna beräkna sträckan när jag kom hem. Det blev sex varv på min sex-kilometersbana som ligger 17,4 km hemifrån. Rekordtiden på banan är 9:15. Igår blev det 9:38 i regnet - och med pulsen begränsad till 99% av tröskeln. På femte varvet slog jag till med den tiden vilket får anses gött. Speciellt då regnet i sig utgör ett visst motstånd också.
I dag blev det distans med inslag av tempo. Jag blev trött. Oh yeah!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar