Blogging on the balcony

I dag har jag haft ännu en skitdag. En sån där dag när jag inte får något gjort. Det har blivit rätt många nu. Kanske håller det på att bli min grej. Rasande mot disaster sitter jag här och bloggar från balkongen.
Det är ute att blogga förresten. Bloggen är död hörde jag på radion igår. Men det kan väl inte vara sant? Så länge det finns nån egoist där ute som tror att hon eller han har något smart att tillföra världen kommer bloggarna finnas kvar. Jag har ingen prestationsångest och skriver även om ingen läser och om allt e skit-o-smart.

Jag skriver för att inte försvinna. Om man syns så finns man. Och om man finns på internet så finns man också på något sätt. Fast inte i verkligheten förstås.

Min dag har som sagt varit skit. Hela månaden har varit skit faktiskt bortsett från några fläckar. Främst är det den här allergin som jag surar till på. Eller lackar ur på kanske jag borde säga. Ju fler såna här omskrivningar jag spontant talspråksmässigt lägger till desto fler läsare lossnar nog på vägen. Hejdå, säger jag. Välkommen vidare ni som orkar :)

Allergin ja. Jag är nog allergisk mot eken. Detta ståtliga träd som växer i söderns land. Såna träd hade vi inte när jag var liten. Bara om vi åkte på sightseeing vart förtifemte år till stooooora farliga Stockhöllm. Det hände typ två gånger under mina 21 år som föräldrahemsboende. Kanske är det därför jag är allergisk mot eken, detta ståtliga träd. Inte för att vi åkte till farliga Stockholm ett par gånger när jag var liten utan för att mitt finurligt alerta immunförsvar inte lärt känna detta ståtliga träd. Eken.

Ett fasligt surr om eken. Jag har läst på en såndär pollenprognossajt att det är eken som gäller nuförtiden. Den är mäktigast nu bland pollenspridande träd hemma på min gata i stan. Ekpollenets storhetstid rusade upp likt rysslandsfonden under tidigt 2000-tal i början av maj, denna usla månad. Just då skenade mina allergisymptom iväg också. Grattis lixom. Tack för det! Ja ä int bi-tärr...

Annars har jag kört Nissan Note i dag. En hyrbil från Statoil. Javisst- men jag slipper betala för den. Kul nöjeskörning blev det igår på vägarna i Södertälje. Fett sköna sladdar på bilfria vägar på okänd plats. Jag har gjort flera roadmovies. Massa scener från kupén då jag klämde fast kameran mellan sätesrygg och nackstöd på passagerarstolen. Asläckert. Ja, ungefär lika asläckert som alla mina gamla cykelfilmer som ingen vill se. Bara jag. Ni ska se att jag lägger ut en bra film från racet någon dag...

Jag har cyklat också. Säkert uppemot fem kilometer. Passade på att avnjuta lite elektronik för att stilla min ångest som jag får av att inte göra allt jag ska göra. Och som får månaden att bli allt mer "pissig". Det funkade ett tag. Passade också på att införskaffa mitt första USB-minne. Det var jättefint och var nog det första ni såg när ni började tjuvläsa den här bloggen. Åh, vad billigt det har blivit med minnen nuförtiden skulle jag sagt till mina pensionärsvänner om jag hade bott på ålderdomshemmet. Där skulle jag tjatat inför döva öron, över, under, bredvid en kopp kaaffe. Rykande och svart serverat av vitklädd nyutblommad/nyexaminerad vikariesjuksköterska som inte hunnit bli bitter och trött på livets fröjder.